Svensk-ryska vänskapsföreningen

 

Här nedan kan du läsa Stefan Lindgrens tal på Odenplan den 23 sep: Nej till NATO.

Ingen ska säga att beslutet att ansluta Sverige till Nato har fattats i

demokratisk ordning.

På en rad punkter avviker de ansvariga politikernas hantering av frågan från

det normala.

Regeringen meddelade den 16 maj i fjol att Sverige skulle ansöka om

medlemskap. Bara två dagar senare lämnades ansökan in.

Om vi jämför med hur det gick till när Sverige anslöts till EU skiljer det sig på

alla punkter. Då gick den nio månader mellan att regeringen såg ljuset och den

faktiska ansökan. Efter ansökan följde en process på tre år av förhandlingar,

diskussion och en folkomröstning som med minsta möjliga marginal gick till

JA-sägarnas favör.

I fallet Nato uteslöts redan från början möjligheten till folkomröstning. När

propositionen lades på riksdagens bord 7 mars hade den inte föregåtts av

någon parlamentariskt sammansatt utredning.

Där förklarade regeringen att "Lagrådets hörande skulle sakna betydelse". Av

"synnerliga skäl" kortades motionstiden från 15 till 5 dagar.

Synnerliga skäl

Det var bråttom, bråttom. Sveriges säkerhet stod på spel. Ryssen kunde

anfalla när som helst. Tillfälliga garantier från USA utverkades för militär hjälp

om angreppet skulle komma före medlemskapet.

Idag vet vi, bland annat genom Nato-chefen Jens Stoltenbergs medgivande att

brådskan var konstruerad. Kriget i Ukraina startade inte 2022 utan 2014 och

den grundläggande orsaken medgav han i EU-parlamentet en rysk reaktion på

Nato:s expansion.

Naturligtvis är kriget en allvarlig händelse, men stämmer den att den är så

allvarlig att Sverige var tvunget att ansluta sig till Nato?

Borde inte skälen för den hävdvunna neutraliteten istället ha stärkts? Den tog

oss helskinnade genom två världskrig. Efter Nato:s bildande har vi upplevt

kalla kriget med Berlinblockaden, invasionen av Ungern och Tjeckoslovakien,

Balkankriget för att inte tala om alla utomeuropeiska krig, utan att Nato.-

medlemskap ansetts påkallat.

Men analysen bakom Nato-ansökan är en dogm som inte kan ifrågasättas.

Avvikande röster tystas som "Putinkramare".

Beskrivningen av Nato

I Nato-propositionen görs en beskrivning av Nato som hör hemma i sagornas

värld. Där heter t ex att Nato är en "mellanstatlig" organisation, där alla beslut

fattas i samförstånd, consensus, och alla åtgärder är frivilliga.

Propositionen behandlar utförligt Sverige möjligheter att få "stöd" men mörkar

nästan helt frågan om Sveriges förpliktelser att delta i framtida Nato-

operationer.

Nato:s artikel fem om gemensamt svar på aggression har utlösts en enda

gång i historien, det var efter 11 september. Beslutet fattades av Nato:s

exekutiva ledning och generalsekreterare Goerge Robertsson redan efter.

Först 2 oktober sammankallades atlantiska rådet. Juridiskt var samtliga Nato-

stater redan från 12 september skyldiga att komma USA till undsättning, vilket

de också försökte göra – även om det var synnerligen oklart vem angriparen

var.

I retoriken kring Nato framställs det som om artikel fem är ett frivilligt önskemål

om deltagande i Natos operationer. Men Nato är ingen lekstuga. Regeringen

översätter begreppet "invoke" med "åberopa" när det i själva verket handlar

om att "förklara vara bindande eller satt i kraft" (Random Websters ordbok).

Det räcker för övrigt med att se på kärnvapenfrågan för att inse att Nato i

grunden är en kuliss, en dekor på USA:s världshegemoni. Nato säger

uttryckligen att dess strategi bygger på kärnvapenavskräckning, vilket enligt en

dom i Internationella domstolen ICJ redan i sig är ett brott mot Icke-

spridningsavtalets bestämmelser.

Men vem besitter fysiskt kärnvapnen och har tillgång till knappen? Det är USA,

Storbritannien och Frankrikes och formellt ska de påverkas av Natos "nuclear

planning group", ett inflytande utan juridisk grund. . Frankrike har dessutom en

andra kärnvapenstyrka som står helt utanför Nato.

Att tala om Nato som demokratisk och consensus-styrt blir därför ett hån.

Regeringen hade för syns skulle kunnat anmäla oro för dessa förhållanden i

sin ansökan, men den gjorde en särskild poäng av att den svenska ansökan

saknar förbehåll, caveats. Man ville absolut köpa hela grisen i säcken och utan

att på minsta vis syna den.

Låt mig slutligen kort nämna den största bluffen av dem alla och det är hur

regeringen har kringgått Regeringsformens paragraf 11:7 som entydigt stadgar

att Sverige endast kan anslutas till "mellanfolklig organisation för fredligt

samarbete". Dvs. under inga förhållanden en överstatlig militärpakt som Nato.

Detta otvetydiga stadgande har man kringgått genom att hänvisa till den

följande paragrafen 11:8 som medger att överlåta "förvaltningsuppgift" på

internationella organisation.

För att klara det mästerstycket i juridiskt kannstöperi har man definierat hela

den svenska krigsmaktens verksamhet som en "förvaltningsuppgift" som inte

är grundlagsreglerad.

Men ursäkta mig, krig och fred, fosterlandsförsvar och aggression är inga

förvaltningsfrågor utan gäller livsnerven i grundlagen. Även historiskt har

grundlagen ändrats just med tanke på detta.

När Gustav III införde förenings- och säkerhetsakten 1789 var det för att

beröva ständerna rätten att säga ja eller nej till krig. Nu överförs den rätten i

praktiken till Bryssel och via Bryssel till Washington.

Gustav III:s handlande beskrivs i skolböckerna som en statskupp. Men även

han vinnlade sig om och fick ständernas godkännande.

Statskupp är det när grupper eller enskilda makthavare – med eller riksdagens

godkännande – förvandlar konstitutionen till makulatur.

En författning är aldrig starkare än dess svagaste länk. Efter Nato-beslutet kan

vi vänta oss vad som helst. Grundlagen gav oss ett liten fönster för folkligt

inflytande genom att kräva att viktiga beslut måste fattas två gånger med

mellanliggande val. När den möjligheten avskaffades kan man bara vänta

fortsatt förfall.

Observera att till spelet hör att själva möjligheten av grundlagsbrott inte bör

diskuteras. Hittills har det behandlats i en enda artikel i svenska media, Ulf

Öbergs artikel i DN 15/7. Läs den.