22 juni 1941är en svart dag i världshistorien. I år 83 år tillbaka i tiden, men i högsta grad är aktuell för att den är förlängningen av allt vi idag upplever med kriget i Ukraina.
Den 22 juni 1941överföll Nazityskland Sovjetunionen. Var det bara ännu ett land att ockupera av Tredje Riket i sin strävan att erövra världsherravälde? Efter Tjeckoslovakien och Polen och Frankrike, Nederländerna och Belgien, mm.?
Angår just anfallet mot Sovjetunionen oss här i Sverige, idag? Många i vårt land är medvetna om vad som hände i Danmark och Norge, massmedia håller minnet levande – men Sovjet?
Jag, liksom många ärliga människor, historiker och politiskt medvetna i hela världen förstår att överfallet mot Sovjet var den egentliga kärnan i 2a Värdskriget. Kapitalet och den borgerliga politiska eliten hade räknat med detta överfall, hade väntat på det och varit beredda att offra som en första eftergift till nazisterna Tjeckoslovakien och sedan slag i slag befolkningen i de andra länderna som ockuperades. Planen var att låta Hitler göra slut på Sovjet, landet, som bar upp förhoppningarna för hela världens progressiva krafter om en bättre framtid med arbetarmakt.
Ekvationen som främst USA och England hade räknat ut, var att Bolsjevismen, som de kallade socialisterna, en gång för alla skulle besegras av Hitler, och att Tyskland genom operation ”Barbarossa” skulle bli så pass försvagat, att den tyska imperialismen inte längre skulle räknas som en konkurrent. De omätliga ryska naturrikedomarna lockade det stora kapitalet i väst.
Sovjet vädjade efter överfallet till USA och Storbritannien om hjälp, förgäves.
Kapitalet i västvärlden och dess politiska vapenbärare inklusive kungahusen t ex i Storbritannien och Sverige, ställde sig mer eller mindre tydligt, på Tysklands sida.
Befolkningen i de av Tyskland överfallna länderna betalade denna kalkyl med sitt blod och aldrig tidigare skådad förstörelse, även den tyska befolkningen. Och den sovjetiska, som offrade 27 miljoner av sina medborgare för att besegra den tyska hydran.
USA skred in i kriget först efter slaget vid Stalingrad 1943, där Sovjetarmén under fruktansvärda offer och med oförglömlig mod tillfogade tyska Wehrmacht det krigsavgörande nederlaget. Från och med nu stod det klart vem som skulle besegra Nazityskland, vars trupper drevs fram mot Berlin.
Först i detta skede engagerade sig USA på allvar i kriget. Nu gällde det för Washington att säkra sin makt i Europa. Att begränsa Sovjetunionens inflytande, som blev starkare och starkare i takt med dess framryckning i de av fascisterna befriade områden och bland befrielserörelserna i de ännu ockuperade länderna.
Den så kallade dagen D, landstigningen av USAs och Storbritanniens trupper i Normandie den 6 juni 1944, markerade vändningen. Nu skulle de så kallade Allierade kämpa sida vid sida med Sovjetunionen.
Under 82 år har man i västvärlden högtidlighållit dagen D tillsammans med representanter för Sovjetunionen respektive Ryssland. Men mer och mer under årens lopp framställdes landstigningen i Normandie i Väst som den avgörande segern över nazisterna. I takt med att man helst lät förglömma eller svartmålade Sovjetfolkets avgörande insats.
I år fullbordades den västliga historieförvanskningen. För första gången inbjöds inte Ryssland till ceremonierna vid Normandis stränder.
I ställe inbjöds Ukrainas Volodymyr Zelenski att delta via video. Den avgörande segraren i 2a Världskriget, det ryska folket och dess ledning, framställdes nu som gemensam fiende mot Ukraina och Väst. Putin jämfört med Hitler. Tidigare har politiker och media i Väst helst ignorerat minnet om den 22 juni 1941 och 8/9 maj 1945, då den sovjetiska segerfanan restes på Riksdagen i Berlin – idag ställs historien totalt på huvudet när skulden Ryssland stämplas som ondskans rike.
Nu, efter 80 år symboliserar dagen D en annan allians och ett annat krig – eller kanske samma gamla krig, men nu med försöket att ge det ett annat slut.
Den västliga imperialismen lyckades med kalla kriget att få Sovjetunionen på fall. Den spelade en viktig roll i upplösningen av unionen och i hetsen av de tidigare sovjetrepublikerna emot varandra. En tydlig söndra-och härska -strategi bedrevs helt öppet. Främst i Ukraina.
USA och dess allierade har utnämnt Ryssland, vid sidan om Kina, till sin värsta fiende, eftersom de är länder som inte vill böja sig, låta sig plundras och danska efter Washingtons pipa.
Nu ska Ryssland äntligen besegras. I detta syfte har man upprustat och manipulerat Ukraina sedan 1991.
Denna gång är det det ukrainska folket som offras vid fronten.
Natos första generalsekreterare, lord Ismay, Churchills ledande militärrådgivare under andra världskriget, sammanfattade västmakternas uppdrag kort med orden:” Det gäller att hålla amerikanerna inne, ryssarna ute, och Tyskland nere”.
Detta koncept har bestämt politiken sedan dess.
Vi, folken i Ukraina och Sverige, Europa och i hela världen, betalar notan för förstörelsen och döden som denna imperialistiska strategi innebär. Blodspengarna håvas in av storkapitalet som producerar vapnen och krigsmateriel och som redan kalkylerar vinsterna för uppbygget av det förstörda Ukraina och plundringen av ett besegrat Ryssland.
Så, det som nu pågår, även med Sveriges aktiva deltagande, t ex det igår i Riksdagen genomtvingade DCA-avtalet, kan ses som ett försök att nu korrigera 2a världskrigets utgång. Vår regering överlåter vårt land till USA som uppmarschområde och startramp för ett nytt försök att betvinga Ryssland.
Varningsklockorna måste ringa för hela svenska folket, för alla av oss. Aldrig mer krig måste vara devisen. Fred och förhandling NU!
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Stefan Lindgrens tal:
Två gånger har parterna i
Ukrainakonfliketn suttit ned vid förhandlingsbordet och faktiskt
förhandlat fram en fredsuppgörelse.
Första gången var de s k Minskavtalen från 2014/2015. De sköts i sank av Kievs militär med västmakternas hjälp.
Andra gången var i mars 2022 när Ukraina i Istanbul preliminärt undertecknade en fredsuppgörelse som innebar vapenvila, erkännande av de upproriska regionerna i östra Ukraina och att landet skulle stanna utanför Nato.
Även den uppgörelsen sköts i sank. Storbritanniens Boris Johnson ryckte blixtsnabbt ut för att stoppa den hotande freden.
Sedan dess har Ukraina infört ett lagförbud mot att förhandla med Ryssland och nu i helgen samlades 90 stater i Schweiz för att diskutera freden i Ukraina - utan att Ryssland inbjudits.
Hur kan man åstadkomma
fred utan att de krigförande parterna sitter vid bordet?
Denna
idioti stöds av 80 länder, däribland Sverige. Ca 70 länder valde
att inte alls delta i spektaklet och 13 länder vägrade skriva på
resolutionen.
Att Sverige, med sina fredstraditioner och sina
meriter inom internationella diplomati, inte förmått sig uttala de
enkla orden "förhandlingar och fred" vad gäller Ukraina
är en skam.
Vi stöder förhandlingar och fred i Jemen, vi
stöder det i Gaza, vi stöder normalt i i stort sett alla
konflikter.
Men i Ukrainas regionala konflikt med Ryssland är det tydligen helt andra bullar som gäller. Där gäller det att pumpa in vapen "as long as it takes", så länge det behövs, som Nato-chefen Jens Stoltenberg säger.
Målet är enligt USA att tillfoga Ryssland "ett
strategiskt nederlag", en formel som vi vet kan leda till
kärnvapenkrig.
Farväl Finland! Som den gamle
kärnvapenplaneraren Daniel Ellsberg skriver i Domedagsmaskinen
är det första som sker att Finland blir obeboeligt, när USA:s
kärnvapen slår ut ryska ubåtshamnar i S:t Petersburg.
Nästa
slag kan träffa oss.
Efter två år av sanslösa sanktioner
som i stort sett lett till att allt normalt mellanstatligt och
mellanfolkligt utbyte med Ryssland upphört är det hög tid att
besinna sig.
Vill Sverige verkligen ha krig med Ryssland?
De
orden är spöklika, fruktansvärt obekväma att uttala. Likväl är
det den fråga som reser sig när man betraktar vår regerings
beteende.
Den svenska regeringen har avsatt 75 miljarder till Ukrainastöd de närmaste tre åren. Utöver de 25 miljarder som redan har gått i väg.
Detta finansieras genom en rad nedskärningar. Bl.a. stryks 35 miljarder från hälso- och sjukvård, åldringsvård, klimatåtgärder och kommunbidrag under samma period.
Känner vi inte igen det här? Kanoner istället för smör.
Regeringens senaste åtgärd, att skicka två spaningsplan till Ukraina, är direkt kopplat till möjligheterna att skicka raketer långt in på ryskt territorium.
Tror regeringen verkligen att den sortens
äventyrspolitik inte förr eller senare kommer att leda till
retaliering mot Sverige? Har de aldrig hört det ryska ordspråket
att "någon försvinner som en svensk vid Poltava"?
Vi kräver att
Sveriges regering stöder alla försök att åstadkomma förhandlingar
och fred i Ukraina och upphör med militärhjälpen som är ett spel
med Sveriges säkerhet.
Vi kräver konkreta steg för att
övervinna den krigspsykos som skapats. Sluta hetsa mot ryska
invandrare och turister! Låt det normala utbytet återupptas och låt
båtarna åter börja gå över Östersjön. Normalisering är också
ett bidrag till att trappa ned spänningarna, ett steg bort från
atomkrigets brant!
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Maning till samförstånd i en orolig tid
Vi lever i en märklig tid. En tid för snabba slutsatser, snabba beslut om vem som är fiende, vem som är vän. Våra politiker påstår att det var invasionen av Ukraina som eskalerade säkerhetsläget i Sverige och världen samt tvingade in Sverige in i ett NATO-medlemskap.
Invasionen av Ukraina användes enbart som svepskäl för att rättfärdiga ännu mindre diplomati och ännu sämre relationer med Ryssland generellt.Den ryska ambassadören Victor Tatarintsev berättade vid en middag som den Svensk Ryska Vänskapsföreningen hade år 2019 att han försökt få in en debattartikel i en svensk tidning för att skapa samförstånd. Den enda tidningen som accepterade debattartikeln var Dagens Industri. Det säger allt om svensk etablerad medias vilja till fred och samförstånd.
Svenska relationer med Ryssland har varit dåliga länge och det beror i grunden på att svenska politiker vägrar att förstå och respektera Rysslands politiska ställningstaganden. Istället för att försöka förstå så har Sverige avslutat all form av diplomati med Ryssland och försatt sig i en situation där vi gör oss beroende av USA och NATO för att föra vår talan internationellt.
Vore det inte betydligt bättre att tala med Rysslands politiska representanter istället för att binda upp oss i allianser med världens mest krigiska nation d.v.s. USA?
Ryssland är ett oerhört viktigt land, inte bara säkerhetspolitiskt utan även inom vetenskap, miljö, medicin, kultur och teknologi. Att sluta sig helt och vägra att diskutera med Ryssland bäddar för en framtid där vi alienerar oss från en av världens viktigaste nationer. I en framtid där hela världen hotas av global uppvärmning kommer ett sådant beslut vara extra ödesdigert!
Idag talas det väldigt mycket om utmaningar men jag kallar dessa utmaningar för vad de är; gigantiska problem. Förskönande omskrivningar duger inte när vi måste hantera enorma problem som ekonomisk exploatering till miljömässig exploatering och en snar AI-kris som riskerar att göra miljoner, kanske i värsta fall miljarder människor arbetslösa!
Jag vet inte om vi kan lösa alla dessa problem men jag vet en sak och det är att vi inte kan lösa globala problem själva, det måste vi göra tillsammans och att därmed utesluta ett så viktigt land som Ryssland vore ödesdigert.
Vi i svensk ryska vänskapsföreningen tror på en multipolär värld där vi alla kan lära oss av varandra och hjälpa varandra. Detta till skillnad från dagens i citat regelbaserade världsordning som enbart spelar på Washingtons order och där västerländsk propaganda återigen visat upp sitt gamla koloniala och rasistiska fula tryne genom att demonisera länder som bland annat Ryssland, Indien och Kina. Samtidigt försöker man på alla upptänkliga vis utnyttja urbefolkningar, förpesta miljön och göra de rika ännu rikare på de mindre bemedlade folkens bekostnad.
Hyckleriet är oändligt till sin natur!
Den svensk ryska vänskapsföreningen vet att förhandlingar är det bästa för länders befolkningar och folket gynnas alltid av samverkan och fred i längden. Vi bör alltså ignorera de hatfyllda rösterna från påverkansagenter och krigsanstiftare som Carl Bildt, Patrik Oksanen och Ulf Kristersson med flera och lyssna på folket, för vi vet att svenska folket inte hatar Ryssland. Det ser vi på vår förening som det senaste året inte krympt utan växt i medlemsantal!
Vi bör också ha i åtanke att det är viktigt att folket nu börjar protestera allt mer emot hatet emot Ryssland. Annars kan det så kallade kärnvapenparaplyet som NATO påstår sig erbjuda oss snabbt bytas ut till en kärnvapenmagnet där våra ledares behov av att ställa sig in hos sin amerikanska husse leder till ett kärnvapenkrig, där Sveriges och folkets existens riskerar att bli ett minne blott medan vår regering sitter behagligt med en drink i handen på någon mycket avlägsen paradisö.
Nej till den kolonialistiska världsordningen och länge leve förhandling, diplomati och den multipolära världsordningen!
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Crister Lundgrens tal:
För drygt en vecka sedan gick Sverige till val. Val till EU-parlamentet.
Det var ett viktigt val, sades det.
Viktigt för vem?
Dagens Nyheter klargjorde: För att stoppa dem som ”vill bryta upp EU-projektet” och som ”flirtar med Putin”.
Valets huvudfrågor var alltså inte viktiga för dig och mig, utan för att legitimera EU och dess krigspolitik mot Ryssland.
DN rankade fem frågor som viktiga. Främst kom frågan om att hålla igång kriget mot Ryssland i Ukraina - närmare bestämt frågan om EU kan öka takten i sitt så kallade ”försvarssamarbete” ytterligare, som komplement till Nato, när USA:s intresse för kriget i Ukraina svalnar.
En annan av de fem frågorna gällde om Ukraina ska bli medlem i EU. Att dra in Europas mest skuldsatta, mest korrumperade, mest krigshärjade land i unionen, är det en fråga av vikt för svenska väljare? Vad kommer det att kosta oss skattebetalare på sikt? För vem är det viktigt?
Men märkligast av allt med detta val är att egentliga valmöjligheter saknades. Alla åtta riksdagspartierna är pådrivande för upptrappning av kriget mot Ryssland i Ukraina. Inget parti talar om möjligheten till fred.
Istället målar man upp en fullständigt falsk bild av Rysslands avsikter i Ukraina och en fullständigt falsk hotbild mot Sverige och andra europeiska länder där Ryssland framställs som det stora hotet mot fred och säkerhet i vår del av världen. Det blev påtagligt under gårdagens riksdagsdebatt om det så kallade DCA-avtalet med USA.
Den som talar om fred och normala relationer med Ryssland, även om det sker i mindre sällskap, riskerar att få mediedrevet på sig och mista jobbet – som regissören och skådespelaren Richard Turpin på Uppsala stadsteater. En personförföljelse och kulturskandal vars motsvarighet vi inte sett i detta land sedan 1930-talet.
Och den som avslöjar USA:s krigsförbrytelser kan det gå riktigt illa för, som Julian Assange. Den så kallade Utlandsspionerilagen ska i Sverige täppa till munnen på grävande journalister som tenderar att följa i hans fotspår.
Etiketter som Putinanhängare är naturligtvis krigspropaganda.
I själva verket är det de som förordar vapenexport till Ukraina och ökad takt i krigsförberedelserna som är Biden-anhängare – eller möjligen Trump-anhängare.
För det finns naturligtvis en nyansskillnad mellan USA:s två presidentkandidater och de grupperingar de företräder:
Den ena falangen vill fortsätta att fokusera på kriget mot Ryssland i Ukraina och utvidga det till ett stort europeiskt krig, för att därefter ge sig på Kina, medan den andra vill provocera fram krig med Kina så snart som möjligt innan detta land blir militärt överlägset och därmed ointagbart.
Problemet är bara att både Ryssland och Kina redan visar sig ointagbara.
Dessutom samverkar de allt tätare med varandra, eftersom de hotas av samma fiende.
Och de får stöd av andra länder, särskilt i det globala syd, som också är utsatta för hot och påtryckningar från Washington.
Denna globala stormaktskonflikt riskerar att utvecklas till ett nytt världskrig, kanske rentav ett kärnvapenkrig, med förfärande konsekvenser.
I det läget måste man fråga sig:
Varför skickar Sverige vapen för att förlänga västmakternas bulvankrig i Ukraina?
Varför accepterar Sverige att USA ska få 17 militärbaser runt om i hela vårt land?
Varför ger vår regering upp väsentliga delar av Sveriges suveränitet till USA:s soldatesk?
Varför accepterar riksdagens ledamöter att Sveriges militära resurser satsas på villkorslöst understöd åt USA:s planering för krig istället för försvar av vårt lands egna territorium?
Varför vill de styrande i vårt land förvandla Sverige till en frontstat i USA:s krig mot Ryssland?
Vi borde dra lärdom av vad en av USA:s tidigare allierade påpekat: Den som har USA som täcke kommer att frysa.
Men den svenska överheten är duperad av Washington och Bryssel och förbereder vårt lands förvandling till en avskjutningsramp mot Ryssland.
Därmed riskerar Sverige att bli ett slagfält liksom Ukraina, där svenska soldater blir kanonmat i främmande makts intresse.
För låt oss inte glömma: Ett skäl till att Ryssland gick till motangrepp mot Natos krigspolitik i Europa och inledde sin särskilda militära operation, eller som västmaktspropagandan kallar den, sin oprovocerade fullskaliga invasion, var att USA talade om att placera långdistansmissiler med kärnvapenkapacitet i Ukraina.
Nu är vi där igen. Biden talar om att låta Ukraina använda USA-levererade långdistansmissiler som når djupt in i Ryssland.
Frankrikes president Macron talar om att sätta in Nato-trupp i Ukraina.
EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen säger att Ryssland måste besegras.
Och Sveriges statsminister Ulf Kristersson öppnar för kärnvapen på svensk mark. Tala om ansvarslöshet, om förakt för människoliv, förakt för det svenska folket!
Låt oss göra klart:
Ryssland är ett land i Sveriges omedelbara grannskap.
Ryssland utgör inget hot mot Sverige. Våra länder har inget otalt med varandra.
Svenska folket har inga skäl till och ingen önskan om att dras in i krig mot Ryssland.
Så länge Sverige var fredligt och alliansfritt har vi haft normala mellanstatliga relationer med Ryssland.
Det är inte ”hotet från Putin” som har förändrat detta, och inte heller kriget i Ukraina, utan det är Sveriges politiska kursändring.
Förändringen beror på Joe Biden och det militär-industri-media-akademiska komplex och den klass av dollarmiljardärer som är USA-imperialismens sociala bas.
Nu om någonsin behöver vi krafter som gör motstånd mot USA-imperialismen, mot Natos och EU:s krigspolitik, och som vill återupprätta den svenska alliansfriheten.
I detta läge skulle man önska att något politiskt riksdagsparti vågade gå mot strömmen, ta strid mot EU-byråkratins krigspolitik, försvara Sveriges traditionella alliansfrihet och verka för fred i Ukraina – och ett stopp för Israels pågående folkmord i Gaza.
Eftersom inget riksdagsparti gör det, hänger det på oss, på oss vanliga medborgare, på dig och mig, att organisera motstånd mot krigspolitiken. Ingen annan kommer att göra det åt oss. Medvetandet gör oss ansvariga.
Låt mig avsluta med en uppmaning som borde vara självklar, men som idag kan uppfattas som en provokation:
Leve vänskapen mellan Ryssland och Sverige!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar