En kanadensare besöker en av Moskvas bästa tunnelbanestationer och kan knappt tro sina ögon – här är det så rent att man nästan kan äta från golvet! Med sin pampiga arkitektur och fläckfria miljö känns det som att kliva in i ett palats, inte en tunnelbana. En ganska stor skillnad från Stockholms stationer, där man ibland undrar om golvet blivit städat på 100 år... Här visar Moskva att tunnelbana visst kan vara både praktisk och lyxig på samma gång!
Foto: Public domain / Fortepan via Wikimedia Commons
🎭 När teatern blev diplomati – en resa till Moskva 1965
Det här är inte bara en arkivfilm. Det är ett tidsdokument – ett ögonblick där världspolitiken tog plats bakom kulisserna. Året är 1965 och Storbritanniens National Theatre, med självaste Sir Laurence Olivier i spetsen, reser till Moskva mitt under kalla kriget. Med sig har de Shakespeare, Savile Row-kostymer – och något slags uppdrag, halvvägs mellan kultur och politik.
Turnén var historisk, javisst, men det som gör den riktigt intressant är vad som sipprar fram mellan raderna. Skådespelarna skulle inte bara spela teater, de skulle visa upp Storbritannien – dess elegans, värderingar, ”finaste ansikten”. Som om en Othello i Kreml kunde jämna ut ideologiska klyftor.
Vi får följa deras resa genom ett Moskva som visas med både nyfikenhet och en viss överlägsenhet. Rymdfärder – imponerande! Men varför använder de fortfarande abakus? Telefoner – visst, men inga kataloger? Det är nästan som om berättarrösten hela tiden viskar: ”de har kommit långt… men ändå inte riktigt ikapp oss.” Det där subtila filtret – en slags klädsam arrogans – som väst ofta bar när man tittade österut.
Men mitt i allt detta: ögonblick av äkta kontakt. En blick, ett skratt, ett försök att köpa en bulle utan gemensamt språk. Och på scenen – applåder som ekar genom Kremls salar, som om något faktiskt landade där mellan länder och världsbilder.
🎬 Se den här filmjuvelen från British Pathé – och ta en resa till ett ögonblick där teatern försökte göra det diplomatin sällan klarar. Och där väst, redan då, tittade på Ryssland med samma blick som idag – fascinerad, skeptisk och alltid lite övertygad om sin egen överlägsenhet.
I den här videon får vi följa en amerikan som befinner sig i Stalingrad (Volgograd) under Segerdagsfirandet. Det blir en nära och reflekterande skildring av stadens starka band till historien – platsen där slaget vid Stalingrad utkämpades och där minnet av kriget fortfarande lever i både miljön och människorna. Genom berättarens ögon får vi en känsla för hur djupt rotat det ryska perspektivet på andra världskriget är, och hur det skiljer sig från den bild vi ofta får i väst. Trots det tunga historiska arvet och dagens världsläge, möts vi av en stad som känns både levande och värdig – ren, stolt och full av liv.
👇
Ann-Christin Kristiansson, präst i Svenska kyrkan, talar, liksom Mario Sousa, bussförare. Segern över Hitlerfascismen tillhör mänskligheten, men Sovjetunionen gav det största bidraget.
Det försöker man idag förneka i vissa kretsar i Europa och flera EU-länder till och med förbjuder ryska representanter att delta i 80-årsfirandet.
Ett skamligt beteende som bara kan gynna de krafter som är inställda på ett nytt storkrig.
Sverige ska ha normala förbindelser med Ryssland, kräver Svensk-ryska vänskapsföreningen. Fira segern - men inte med en lögn!
Stefan Lindgren
Jan Hagberg, chefaktuarie, ger en personlig berättelse om "det långvariga förtalet av Ryssland" i Sverige.
Känd som pensionsdebattör och även känd från Jugoslavien-kommittén. Han var en av dem som följde Nato:s krig mot Jugoslavien och skrev tillsammans med Christer Lundgren broschyren "Jugoslavien - en förebild för krig i vår tid".
