Varför jag gick med i Svensk-Ryska Vänskapsförbundet – Ett steg mot att bygga broar, inte murar

 Vi lever i en galen tid, eller hur? Jag kan knappast slå på nyheterna utan att bli överväldigad av allt prat om konflikter, motsättningar och krig. Det är lätt att känna att världen går åt skogen, och att vi bara står maktlösa och tittar på. Men jag har alltid trott att vi inte bara är passiva åskådare i detta kaos. Vi har faktiskt möjlighet att göra något – och för mig blev det “något” att gå med i Svensk-Ryska Vänskapsförbundet.

"Men varför just det förbundet?", kanske du undrar. Bra fråga. För många år sedan satt jag med en kompis och vi snackade om allt mellan himmel och jord. Vi kom in på hur spänd stämningen mellan länder känns ibland, som om hela världen bara väntar på att spricka. Det är lätt att fastna i tanken att vi är så olika, att det liksom är “vi mot dem.” Men det slog mig då – tänk om vi gör tvärtom? Tänk om vi försöker lära känna "dem"? Efter lite googlande trillade jag över Svensk-Ryska Vänskapsförbundet, och där någonstans började min resa.

Det var något i förbundets budskap som träffade mig rakt i hjärtat. Jag har även sedan många år faschinerats av den Ryska historien och kulturen. De vill inte politisera eller ta sida i konflikter; istället handlar det om att hitta vad vi har gemensamt. Och låt oss vara ärliga – i en värld som ofta dras till sensation och drama, är det uppfriskande med en grupp som bara vill att folk ska mötas och snacka. Här pratar vi om människor som vägrar låta rubrikerna definiera dem och istället säger: "Hej, ska vi ta en fika och snacka lite?"

Jag skulle ljuga om jag sa att det alltid är lätt. Att vara med i ett förbund som försöker föra människor samman, speciellt när världen känns uppdelad, är som att försöka tämja en vild häst. Men jag tror att just de små, enkla ögonblicken kan ha den största effekten. Som när någon på ett

möte jag var på sa: "Man vet aldrig vad som händer förrän man börjar prata med varandra." Det var som att något klickade i mig. Så är det ju.

Vissa kanske tänker att det är lite naivt att tro på sådant här. Kanske är det lättare att bara acceptera att världen är som den är, att vissa saker aldrig kommer att förändras. Men jag vägrar tro det. Jag vill se mig själv som en del av en rörelse som vågar tro på att vi kan förändra saker och ting, även om det är en kopp kaffe och en konversation i taget.

Tänk bara på hur historien ser ut. De stora förändringarna – de har sällan börjat med stora gester, utan snarare med små handlingar som samlas och växer. Tänk på hur Berlinmuren föll, eller hur apartheid bröts ner i Sydafrika. Det var inte magi eller ett enda ögonblick som förändrade allt, utan tusentals små handlingar av mod och vilja att lyssna på varandra. Det är precis den andan jag känner i Svensk-Ryska Vänskapsförbundet.

Så, för att svara på varför jag är med: Jag tror på kraften i möten mellan människor, i att hitta gemensamma nämnare när allt annat känns delat. Världen behöver fler av oss som vill prata med varandra istället för att peka finger. Och om jag kan vara en liten del av det, ja, då har jag gjort något bra.

Jan-Erik Lindblom