söndag 26 januari 2025

Belägringen av Leningrad – beskriven av ett överlevande vittne från Södertälje

 

Galina Dekany

För inte länge sedan var jag på hemresa från Malmö. Jag hamnade i en kupé med trevliga passagerare. Tåget blev försenat och samtalet mellan oss fick tiden att gå. De fick veta att jag är från Ryssland och överlevde Andra världskriget i Leningrad och var där under belägringen.

En ung man erbjöd sig att hjälpa mig vid avstigningen av tåget (jag hade rullator med mig). Vi förberedde oss och ställde oss precis innanför dörrarna.

  • "Vad är det för belägring?" frågade han…
    Helst av allt vill jag glömma det här ordet en gång för evigt, och vad innebär ordet "belägring"? Tyvärr går det inte att glömma bort. 84 år har gått sedan dess.

Belägringen kommer tillsammans med Andra världskriget när Hitler uppmanade oss att kapitulera, annars lovade han att utplåna staden och döda invånarna med svält. Oj, oj! Vilka omänskliga planer han hade.
Men han sa det och han gjorde det.
Tyskarna närmade sig ganska snabbt och staden blev ständigt attackerad. Den 27 augusti blev Leningrad omringad av dem.
Den 1 september öppnade alla lärosäten sina dörrar, en speciell dag för de som började skolan för första gången. Men den dagen miste 4 409 personer livet.

Största attacken hände mellan 19-27 september. Bomberna föll ner på ett sjukhus och 600 personer, inklusive personalen, blev dödade.
Samtidigt föll bomberna på en stor affär som kallades "Gästgård", där 98 personer miste sina liv och 147 människor blev skadade.
Sådana siffror fick vi höra på radion och jag frågade mamma varför dessa oskyldiga människor måste förgås. Mamma svarade:
"Hitler ska ställas till svars för allt och för alla."
Detta är ett krig och alla affärer stängdes, och ransoneringskort delades ut. Den 4 september 1941 brann Bodaevskij lagerlokal ned med massor av livsviktiga matvaror, vilket gjorde att utdelningen på ransoneringskorten minskade kraftigt. 300 gram fick arbetarna och ingenjörerna per person och dag. 250 gram till kontorsarbetarna och 125 gram till pensionärer och barn.
Dessa normer var avsedda för en dag och för en person.

Vad gjorde svälten med människor?
De blev magrare, tappade kraften, hade jättesvårt att gå. Med tiden blev de värre och värre och till slut dog de. Det var massor av människor som miste sitt liv under bomberna, men sedan började man se de som dött av svält.

Vi skickades av mamma till kyrkogården för att plocka upp nässlor eller molla, hon tänkte koka soppa, men tyvärr utan resultat – de var redan plockade av andra människor, så det blev ingen soppa. Med tiden försvann hemlösa katter och hundar, folk rev ner tapeterna som hade satts upp med klister av vetemjöl.
En dag kom mamma hem med ett rykte om att man kan äta trälim. Det var något nytt, men vi bestämde oss för att prova. Vi kokade upp den här briketten i många timmar tills den blev färdig som sylta och vi åt utan att tänka på konsekvenserna. Efteråt fick vi ont i magen.
Människorna dog som flugor, likbilarna hann inte med att plocka upp alla döda kroppar. Det organiserades en patrull som kontrollerade varje lägenhet och letade efter döda människor. Det var svåra tider. Vi var dömda till undergång.
Total hunger, epidemier, tyfus, psykiska sjukdomar av undernäring spreds bland befolkningen. Likbilarna hann inte plocka upp alla lik, så då fick lastbilarna hjälpa till att göra detta.
En historiker som studerade Andra världskriget skrev så här:
"Aldrig förr i historien har Leningrad befunnit sig i ett så farligt läge."
Det var rätt sagt.

Vintern 1941-1942 överraskade oss med kylan, temperaturen nådde 40-43 minusgrader. Vi sov med kläderna på, vi tryckte oss tätt intill varandra.
Med tiden skaffade vi oss en liten vedspis, men tyvärr fanns det inte ved. Vi var ledsna – vi högg sönder stolarna, bokhyllorna, byråer för att få lite värme. El- och vattensystemen fungerade inte, så vi var tvungna att gå till floden Neva för att hämta vattnet. Vi såg massor av lik som låg utsträckta längs vägen. Vi var inte rädda för dem eftersom vi redan då hade sett massor av lik.
Sittande vid spisen kom vi ihåg vilken mat mamma lagade före kriget:

  • Rödbets- och kycklingsoppa, bovete med stekt fläsk, saftiga pannbiffar med hemlagat potatismos m.m.
    Ju mer vi tänkte på maten, desto mer kände vi oss hungriga.
    Ett krig förknippar man alltid med ordet "döden". Den kom i vårt hem. Den, tyvärr, vill jag inte berätta om. Det är svårt för mig så jag kan brista i tårar.
    Det är ett väldigt känsligt tema, det går mig på nerverna.
    I alla fall två av mina systrar miste sina liv av svält och begravdes på Piskarovskaja kyrkogård. En sak kan jag säga: döden av svält är fruktansvärd – en långsam död under häftiga plågor. Vi drabbades jättehårt och kunde knappast acceptera båda dessa dödsfall. Det var en häpnadsväckande bild…
    Men den 27 januari 1944 kom äntligen den oförglömliga, länge väntade, märkvärdiga dagen då Leningrad blev helt befriad från blockaden. En historiker skrev så här:
    "Motståndet av invånarna i belägrade Leningrad betraktas som en av världens mest historiska episoder."
    Allt detta som jag har skrivit såg jag med mina egna ögon under den period som kallas belägringen, trots att jag bara var sex år gammal när belägringen började, och jag levde med det i alla dessa år, och kan inte glömma att 1 200 000 människor omkom av kyla, svält och bomber.

Efterlevande generationer!
Till er vädjar jag: Glöm inte dem som visade ståndaktighet och heroism i striden mot fascismen så att ni ska kunna leva under fredlig himmel. Kom ihåg det här datumet, 27 januari 1944, och de som offrade sitt liv för oss. Minnet av dem stannar för evigt hos oss.






Inga kommentarer: